söndag 27 juli 2008

What happens in Vegas…













Mina damer och herrar. Nu är sista giget gjort och man sitter lite sliten (blev väldigt sent igår…) och bloggar. Har precis sett nya Batman filmen här. Låg vid poolen innan idag men klarade en timme. Så in helsikes varmt är det. 45 grader tror jag någon sa…
Klockan är strax 17.00 och en del av oss skall snart åka in till strippen igen för att denna gång var mer turister. Igår efter spelningen, den sista på denna turné, så åkte ca 10 personer från gruppen till citykärnan. Men vi kom inte så långt. The Luxor blev det första och enda stoppet… The Luxor ligger mitt vid den klassiska The Strip. Det ser ut som en pyramid på utsidan och har hissar som åker längs med väggarna likt en kabinbana. Stället kännetecknas av ett strålkastarljus modell starkt som finns på pyramidtoppen. Den är riktad rakt upp och det sägs att astronauterna kan se denna stråle från rymden. Tur att man tänkte på miljön och släckte badrumsljuset innan man gick ut för kvällen J
En galen kväll blev det på många sätt. En del blev lite överförfriskade men det kändes som att det hörde till.
Giget som vi gjorde innan på kvällen var sista på denna tur. Det kändes verkligen som att vi slutade med flaggan i topp. Helt enkelt en mkt lyckad spelning med champagne som belöning.
Imorgon måndag är det lobbycall 06.30 och vi beräknas landa i Sverige 11.30 (Swedish time) på tisdag. Men nu måste jag skynda mig. The Strip väntar. Som vanligt så är jag sen…

Hej så länge och tack för denna gång
Peter

Röda klippor...






I skrivandets stund så har det blivit lördag och vi befinner oss på Cannery Casino and Hotel Las Vegas. Här är det 43 grader varmt (puhhh!) och snart dags för sista giget på denna turné. Cannery ligger i North Las Vegas och vi är ca 20-25 minuter med bil från den berömda ”strippen” (The Strip).
7 av oss bestämde igår att bussresandet tog väl mkt på krafterna och köpte själva flygbiljetter från Denver till Las Vegas. Gänget som åkte buss fick dra direkt efter spelningen i Denver. Resan för deras del tog 13 timmar och vår resa startade kl 12.00 idag lördag. Flygturen tog 1,5 timme… I och med att vi valde att åka flyg så blev det mkt mer space i bussen och på sätt mer humanare för bussgruppen. Alla nöjda och glada. Det kändes fantastiskt skönt och en nödvändighet att få åka tillbaka till Denver hotellet efter den mkt roliga Red Rocks spelningen. Jag och en del andra har ett fulltecknat schema när vi kommer hem och det att både kropp och knopp gav tydliga signaler på trötthet var skäl nog till flygresan.
Nog om detta. Red Rocks…
Vilket ställe det är. Det är svårt att försöka skriva om själva upplevelsen och triggen att få spela där. Kanske som att vinna vm-guld eller nåt… J Tror att det var nära 7000-8000 på plats och alla kunde sin Abba. Helt galet. Fick gåshund både en, två och tre gånger.
Efter sovmorgonen i Denver så landade vi kl. 14.30 i Las Vegas. Pacific time gäller här. 9 timmar bak från Sverige…
Vid hade en chaufför som stod och väntade på oss vid utgången. Man ramlade nästan omkull pga den stekheta luften. Mike som chauffören hette (tror jag) berättade om Las Vegas under färden mot spelstället. 1985 hade han flyttat dit och då bodde det bara 180 000 där. Nu 2008 så är siffran uppe i nära 3 miljoner. Las Vegas är sedan många år tillbaka ohotad etta som mesta tillväxt stad.
Giget och vårt boende för dessa sista 2 dagar var på samma ställe. Skönt. Efter vårt sista gig här så planeras det en tur till ”strippen”

fredag 25 juli 2008

Nedräkning







Orem Utah var spelplats för gänget idag torsdag. Nu ligger jag i min binge i turnébussen på väg mot Denver Colorado. Trött är man. Ett par skitgubbar har det också hunnit bli innan min sovplats intogs av undertecknad.
Vi var framme vi 15.00 tiden i Orem. Miljön som finns här är häpnadsväckande. Stora berg omger staden som också är en mindre skidort på vintern. Bergen ser ut som filmkulisser mot den lilla staden. Idag när vi intog scen å var temperaturen uppe på 41 grader. Lite varmt… På andra sidan berget som vi ser från stan ligger staden Sundance. Kanske mest känd för sin filmfestival. Onödigt vetande är att en av iniativtagarna till festivalen är Robert Redford. Sundance är också en skidort på vintern. Skidabstinensen gör så åter påmind…
En smidig soundcheck i jämförelse blev det och ett närliggande utomhusbad fick agera tvättplats och avkylningsplats. Vi hade inget hotell denna dag för vi skulle åka overnight mot Denver efter gig.
Gigstället hette Shell Outdoor Theatre och var en minimodell av Red Rocks där vi spelar imorgon. Minst ett par tusen var på plats. Härlig och galen stämning. Min otur gällande hihat stativ förföljer mig. Kedjan som man använder för att frambringa det så välbekanta discosoundet med hihatlocken gick av efter en takt i första låten. Efter hand när crewet kom på att något var fel (Mats hjälpte mig som vanligt) så lyckades dem tejpa ihop kedjan. Ingen optimal lösning men bättre än ingenting alls.
Det märktes att vi varit här ett tag nu. Lite svårt med energin och koncentrationen men ett bra gig ändå. Imorgon är det giget med stort G och det som vi alla väntat på. Red Rocks Amphietheater i Denver Colorado. Nästsista giget på denna turné. Kan höstens succéspelning upprepas månne? Då var det nära 10 000 personer på plats (sen tidigare blogg).
Till dess God Natt

Slutet gott allting gott...nästan










Nu är klockan 08.30 och jag ligger i bussen och skriver detta. Brist på internet just nu gör att denna blogg får publiceras när vi kommer fram. Nu åker vi nämligen mot Orem Utah. En resa på 62 mil.
Det var en resa att minnas igår och även ett gig att minnas. För att ta vid där jag slutade igår så kommer vi äntligen fram såsmåningom. När vi körde in i Beaver Creek efter 12 timmar i buss utan Ac så var det som om vi körde in i en fantasistad. Staden eller snarare byn har bara 25 år på nacken och är en skidresort för de välställda. Det syntes även på byggnaderna och inte minst spelstället. Den ligger bara 1,5 mil från Vail och 2 timmar med bil från Aspen. Byn låg på nära 2 600 meter över havet. Det kändes vill man säga. Innan gig fick delar av oss ta syrgas. Eftersom resan blivit längre än vad som var planerat så blev det lite av en panikartad soundcheck. Spelstället hette och hade plats för nära 450 personer. Grymt fint och bra uppstyrt. Men. Monitorteknikern var som han var och jag (och många med mig) hade det sämsta monitorljudet hittills. Det var bra förutsättningar med grymt pa och en dyrare variant av Midas som monitorbord men killen som stod där hade nog inte alla hemma. Nåväl.
Trötthet i kombination med lång resa och hög höjd gjorde att man var groggy. Det var en arbetsseger och den så normalt stiffa publiken var med på noterna. Efter sista extranumret höll jag på och svimma.
Hotellet hette The Charter och dit anlände vi strax innan 23.00. Då bestämde sig några att trotsa trötthet och kika lite på stan. En lapp vid hotellingången visade en varning för björn
J
Det kändes mkt speciellt att strosa omkring i stan. Fint men utan själ. Skidabstinensen som varit i tryggt förvar gjorde sig gällande. Vi hittade en öppen bar och den hette Cayote café. Där träffade vi en schweizisk bergshund vid namn Hance. En go liten rackare som bara var ett år men redan väldigt stor.
När vi väl kom fram till hotellet igen, denna gång för att lägga oss, så hittade vi ett pingisbord. Då var det kört. Så jäkla roligt. Många jämna matcher blev det och en del fula ord som följd. Det var absolut inte på skoj
J
Vi får se vad som händer idag. Dave har fixat ac´n så nu kan man andas i bussen. Men det kommer nog kännas idag också. 8-9 timmar beräknas resan ta.
Hej hej

onsdag 23 juli 2008

Spinal Tap








(skrivet onsdag 23 juli kl 08.00)

Tisdag 08.00 var det väckningsdags. Då stod vårt ambulerande hem utanför hotellet. En turnébuss som på utsidan såg fin ut. Insidan såg fin ut också med trälamineringar och mindre parkettgolv. 3 sektioner finns det. Fösta delen är ett litet kök, soffor och ett mindre bord. I denna del finns även toaletten. 12 sängar finns det och dom finns placerade i mittsektionen. Den 3:e delen huserar en liten hörnsoffa som nu fick bli ett sovrum. Man kände sig lite sliten med all rätt efter lång resdag dagen innan. Det som gjorde sitt till också var sömnbrist. Nåväl. Skönt att komma vidare.
Vi var 15 personer som bordade bussen och det kändes att det var nog i högsta laget. Inte så mkt yta och spela på i en sådan här buss om man säger så. Nåväl…
Det var väldigt varmt i bussen och vi fick flashbacks från förra sommaren när ac´n gick sönder. Men efter 10 minuter så kom den igång. En traditionell skitgubbe spelades med blandat resultat.
1,5 timme in på färden mot nästa spelstad, Kirtland, så gick jag in i den tredje sektionen d.v.s. längst bak. Där satt ett gäng och samtalade. Klas som är vår nye tekniker låg till vänster om mig på soffan. I samma ögonblick som jag gick in så small det nåt så in i… samtidigt som Klas flög upp en halvmeter upp i luften. Ett däck hade exploderat… Det lät som en riktig pistolknall och alla var lite skärrade efteråt. Vi stannade till för att kolla hur stor skadan var (kolla bild till vänster).
Vi fick ett oväntat stopp således och vår plan att först checka in på hotellet innan gig skrotades.
Vi kom fram till spelstället, Isham Performing Center i Kirtland, 14.30. En schysst lokal med plats för ca 400 st.
Eftersom det var Klas första gig så gick Henke in som medhjälpare. Och som det behövdes. De ansvariga för ljudanläggningen visades vara tomtar. Henke fick ta hand om all monitorcheck. Det hade kopplats fel och en del lådor lät spräckta. För att citera en hur illa det var: ”Vilket jävla skit pa”. Efter mkt slit från Klas och Henke så kunde vi börja soundchecka vid 17.30. Kl. 19.00 var giget satt till men drogs ut till 19.20. Ett ok gig med tanke på förutsättningarna. Mest kanske tack vare den underbara publiken som var helt tokiga. Det märktes även efteråt när fronten skulle signera. 1,5 timme fick dem skriva autografer. Henke hade denna dag 3 gig skulle man kunna säga och tur är det för utan honom hade vi inte kunnat spela.
Chauffören Dave med valrossmustasch var snäll nog och körde två vändor till hotellet. Det blev en återsamling som så ofta i hotellbaren. Efter undertecknad hade lagt sig så var det ett par amerikanska gäster som hade insisterat på att killarna skulle få prova deras Harleys. Enligt uppgift så var det en upplevelse.
Idag onsdag var det väckning kl. 04.30 för vidare färd mot Beaver Creek Colorado. Det var en varm buss man kom in i och varmare har det blivit. Ac´n och luftkonditioneringen funkar inte. Svårt att andas när man ligger i sängen och följdaktningen väldigt svårt att sova. Historien upprepar sig... Jag gick upp efter att ha slocknat ett par timmar och möttes av den underbart vackra Coloradonaturen. Som på ett vykort…
Chauffören hade strax innan fått stanna ett tag pga. överhettning. Lite Spinal Tap över allt helt enkelt J.

Spinal Tap del 2
(skrivet samma dag kl. 16.26)
Nu börjar det bli väldigt psykiskt påfrestande. Ingen ac´n och ingen luft. Vi har ca en timme kvar till gigplats som är Beaver Creek Colorado. Kl. 20.00 skall vi stå på scen och göra det brukar göra; ett bra gig! Men man undrar när reaktionen kommer efter denna förjävliga resa. Imorgon skall vi resa något kortare, 62 mil, till Orem Utah och jag tror vi kommer behöva åka väldigt tidigt imorgon bitti. I en buss utan ac…
Dagen därefter (natten mellan fredag och lördag) så kommer en resa från Orem till Denver och den ligger på 75 mil. Det blir nog resa direkt efter gig. Sen är tanken att vi skall åka med samma buss direkt från Denver till Las Vegas. En resa på 120 mil och det med en och samma chaufför. Många inser nu att det är omöjligt rent praktiskt att hinna och inhumana i hela grejen. När vi gjort våra alpresor så har vi sträckkört 120 mil på 18 timmar.
Det får bli inrikesflyg helt enkelt. Mycket snack om resor men man vill aldrig mer uppleva det här. Inte ens djuren innan slakt kan ha det så här. Lite plåster på såren är naturen som är helt unik vacker.
Nå väl. Nu tänker vi på gig. Det skall bli… skönt och komma fram och andas igen.

forts. följer...

måndag 21 juli 2008

9 timmars resan...







Sen förra bloggen daterad igår så har vi hunnit med sista giget på östsidan och rest 4 timmar med flyg västerut. Vi hamnade idag i Albuquerque som ligger i delstaten New Mexico. Väl framme så flyttades klockan tillbaka 2 timmar (8 timmar bak från Sverige). Staden är känt för sitt konstiga namn och… Tror bara att det var det. Över 800 000 st. bor här om någon är intresserad. Detta är bara ett pit stop. Imorgon kommer vår nightliner och skall ta oss till Kirtland som ligger 3,5 timme norrut.
Vår resa idag startade kl 05.00 i morse och efter nära 9 timmar var vi framme pigga och fräscha… Inte alls faktiskt. Eftersom det var tekniker Arnolds sista gig så blev det rätt sent i hotellbaren.
Venuet igår söndag hette The Music Hall och var en 100-årig gammal teater som idag drivs av en svensk operasångare som heter Björn Olsson. Döm av min förvåning när en kille nere logen plötsligt byter från sin amerikanska accent till att prata lite go västsvenska. Han hamnade i USA 1999 efter jobb runt om i Europa som operasångare. Kärleken var det som tog hit honom. Klyschigt :)
Staden hette Tarrytown och låg ca 45 minuter med bil från Manhattan och nära mäktiga Hudson River. Enligt uppgift så var det svindyrt att köpa boende här.
Som vanligt så var det extremt varmt och vi blev rätt sena. Mest beroende på en lång soundcheck och backline strul.
Publiken var dock grym och gav oss mkt energi som i sin tur bidrog till ett bra gig. Vi hann äta på en kinarestaurang som röstats fram som en av dom 100 bästa i hela USA. Anneli körde Rubiks Kub logen. Grym var hon!
Idag när vi väl kom fram så var det poolen direkt. Jäkligt varmt här också men en mkt torrare värme. Inte så mkt luftfuktighet som på östsidan. Vår kvarvarande agenda ser ut som följer:

tisdag: Kirtland New Mexico
onsdag: Beaver Creek Colorado
torsdag: Orem Utah
fredag: Denver Colorado (Red Rocks!)
lördag: Las Vegas
söndag: day off
måndag: Sverige

Väl Mött
Peter

söndag 20 juli 2008

Bada i havet...









Idag är det söndag och igår spelade vi i den gamla kyrkan i det lilla strandsamhället Ocean Grove. Numera så kallas den inte en kyrka men för oss så heter den rätt och slätt kyrkan. Det korrekta namnet på stället är The Great Auditorium. En fascinerande syn. En gigantisk träbyggnad med anor från 1800-talet där taket ser ut som ett gigantiskt träskrov. Vi spelade där förra året också och då som nu var det mycket folk. Men det var en tuff dag med värmebölja (skall inte klaga på värmen :)) och en låååång soundcheck.
Jag, Henrik och Arnold åkte till "kyrkan" i förtid för att kolla grejer. Väl framme så hade backlinen ännu inte kommit på plats. Jag beslöt då att åter igen jogga längs strandpromenaden som jag gjorde förra året. En grym upplevelse men samtidigt jobbigt. Tror att temperaturen var uppe på 34 grader när jag sprang. Belöningen efter turen blev ett bad i havet där temperaturen var 16 grader. Härligt!
Efter den långa soundchecken & middagen så hade vi ca 1,5 timme innan gig. Då var man i praktiken helt färdig. Hur skulle det gå undrade många... Men som alltid med det här bandet så lyckades alla prestera på topp. Ett kul gig blev!
Nu ligger jag på hotellet i Tinton Falls och vi skall nu bege oss till Terrytown ca 45 minuter från New York. En spelning på "The Music Hall" väntar ikväll. Det blir sista giget på östkusten och sista giget för tekniker Arnold. En bekant till några i bandet tar vid bakom mixerbordet.
Så imorgon måndag bär det av mot New Mexico med flyg. Där väntar bl.a. gig i Denver och Las Vegas...Transportfordon mellan gigen blir en nightliner. Den längsta resan blir mellan fredag (Denver) och lördag (Las Vegas). En resa på 120 mil. Men med egna sängar så är det rena barnleken.

På återseende
Peter