Spinal Tap

(skrivet onsdag 23 juli kl 08.00)

Tisdag 08.00 var det väckningsdags. Då stod vårt ambulerande hem utanför hotellet. En turnébuss som på utsidan såg fin ut. Insidan såg fin ut också med trälamineringar och mindre parkettgolv. 3 sektioner finns det. Fösta delen är ett litet kök, soffor och ett mindre bord. I denna del finns även toaletten. 12 sängar finns det och dom finns placerade i mittsektionen. Den 3:e delen huserar en liten hörnsoffa som nu fick bli ett sovrum. Man kände sig lite sliten med all rätt efter lång resdag dagen innan. Det som gjorde sitt till också var sömnbrist. Nåväl. Skönt att komma vidare.
Vi var 15 personer som bordade bussen och det kändes att det var nog i högsta laget. Inte så mkt yta och spela på i en sådan här buss om man säger så. Nåväl…
Det var väldigt varmt i bussen och vi fick flashbacks från förra sommaren när ac´n gick sönder. Men efter 10 minuter så kom den igång. En traditionell skitgubbe spelades med blandat resultat.
1,5 timme in på färden mot nästa spelstad, Kirtland, så gick jag in i den tredje sektionen d.v.s. längst bak. Där satt ett gäng och samtalade. Klas som är vår nye tekniker låg till vänster om mig på soffan. I samma ögonblick som jag gick in så small det nåt så in i… samtidigt som Klas flög upp en halvmeter upp i luften. Ett däck hade exploderat… Det lät som en riktig pistolknall och alla var lite skärrade efteråt. Vi stannade till för att kolla hur stor skadan var (kolla bild till vänster).
Vi fick ett oväntat stopp således och vår plan att först checka in på hotellet innan gig skrotades.
Vi kom fram till spelstället, Isham Performing Center i Kirtland, 14.30. En schysst lokal med plats för ca 400 st.
Eftersom det var Klas första gig så gick Henke in som medhjälpare. Och som det behövdes. De ansvariga för ljudanläggningen visades vara tomtar. Henke fick ta hand om all monitorcheck. Det hade kopplats fel och en del lådor lät spräckta. För att citera en hur illa det var: ”Vilket jävla skit pa”. Efter mkt slit från Klas och Henke så kunde vi börja soundchecka vid 17.30. Kl. 19.00 var giget satt till men drogs ut till 19.20. Ett ok gig med tanke på förutsättningarna. Mest kanske tack vare den underbara publiken som var helt tokiga. Det märktes även efteråt när fronten skulle signera. 1,5 timme fick dem skriva autografer. Henke hade denna dag 3 gig skulle man kunna säga och tur är det för utan honom hade vi inte kunnat spela.
Chauffören Dave med valrossmustasch var snäll nog och körde två vändor till hotellet. Det blev en återsamling som så ofta i hotellbaren. Efter undertecknad hade lagt sig så var det ett par amerikanska gäster som hade insisterat på att killarna skulle få prova deras Harleys. Enligt uppgift så var det en upplevelse.
Idag onsdag var det väckning kl. 04.30 för vidare färd mot Beaver Creek Colorado. Det var en varm buss man kom in i och varmare har det blivit. Ac´n och luftkonditioneringen funkar inte. Svårt att andas när man ligger i sängen och följdaktningen väldigt svårt att sova. Historien upprepar sig... Jag gick upp efter att ha slocknat ett par timmar och möttes av den underbart vackra Coloradonaturen. Som på ett vykort…
Chauffören hade strax innan fått stanna ett tag pga. överhettning. Lite Spinal Tap över allt helt enkelt J.

Spinal Tap del 2
(skrivet samma dag kl. 16.26)
Nu börjar det bli väldigt psykiskt påfrestande. Ingen ac´n och ingen luft. Vi har ca en timme kvar till gigplats som är Beaver Creek Colorado. Kl. 20.00 skall vi stå på scen och göra det brukar göra; ett bra gig! Men man undrar när reaktionen kommer efter denna förjävliga resa. Imorgon skall vi resa något kortare, 62 mil, till Orem Utah och jag tror vi kommer behöva åka väldigt tidigt imorgon bitti. I en buss utan ac…
Dagen därefter (natten mellan fredag och lördag) så kommer en resa från Orem till Denver och den ligger på 75 mil. Det blir nog resa direkt efter gig. Sen är tanken att vi skall åka med samma buss direkt från Denver till Las Vegas. En resa på 120 mil och det med en och samma chaufför. Många inser nu att det är omöjligt rent praktiskt att hinna och inhumana i hela grejen. När vi gjort våra alpresor så har vi sträckkört 120 mil på 18 timmar.
Det får bli inrikesflyg helt enkelt. Mycket snack om resor men man vill aldrig mer uppleva det här. Inte ens djuren innan slakt kan ha det så här. Lite plåster på såren är naturen som är helt unik vacker.
Nå väl. Nu tänker vi på gig. Det skall bli… skönt och komma fram och andas igen.

forts. följer...